Tidigare skrev jag om Daniel Suhonens beskrivning av svek och sorg inom socialdemokratin. Själv sitter jag i den medelklass som i smyg försöker smussla undan förlusten av det kollektiva, ett projekt värt att brinna för. Skäms ibland, har kanske sörjt klart men tillhör de instängda i den liberala frihetens förbannelse. Jag tjänar pengar på politiken som förs men gröps ur i mitt inre. Jag låter mig inte organiseras och det är sällan jag vänder stegen till kyrkans gudstjänst för att där finna motkraften.
Kanske är det så att i kyrkan i Sverige har det inte funnits någon stark radikal kraft att sörja, men den ekumeniska rörelsen stod ändå för ett hopp. Idag backar denna medan mer konservativa och fundamentalistiska krafter hörs inom kristenheten. Det är inte konstigt att Humanisterna får gehör och till viss del framför befogad kritik. Hur återfå hoppet? Kan KHS vara en plats där erfarenheterna formuleras? Där det kristna livsmönstret kan bidra till en dialog också med politiskt sörjande? Sorg. Ur död till liv.
4 comments on “Var finns motkraften?”
Men du är väl själv en ledare. Radikala och konservativa krafter som utvecklar varandra finns hela tiden. Det kan man ju läsa om såväl i grekiska dramer och i Gamla och Nya testamentet och hela kyrkohistorien igenom. Kyrkan som ett kollektiv är väl mer betonat i samfund som praktiserar barndop än i samfund som praktiserar troendedop. Dessa är mer individualistiska. För närvarande inspireras jag av Barack Obama och Jim Wallis, som väl försöker vara sammanbindande. Att tillhöra medelklassen är att vara otroligt fruktansvärt rik i förhållande till världens miljarder fattiga,men inte att vara så rik att man blir blasé och apatisk. Man måste ändå tänka efter vad man har råd med för mat och böcker. För övrigt tänker jag att man får gå in i av Gud beredda gärningar. De är varken för många eller för få. Kerstin Falk
Ditt inlägg andas kraftlöshet och resignation inför utvecklingen i kristenheten. Jag vet inte om man kan dra paralleller till politiken. Om det är konservativa och fundamentalistiska krafter som hörs och syns mest i den offentliga debatten, så finns det ingen anledning att vika undan. Du frågar helt riktigt var motkraften finns. Den finns varken i den sekulära fundamentalismen eller den religiösa extremismen, anser jag. Den finns inte heller hos pensionerade biskopar som vill att kyrkan skall krackelera. Den finns hos dem som vill stå upp för sanna och mänskliga rättigheter. Den som protesterar mot förtryck av kvinnor och människor som tillhör uteslutna minoriteter. Svenska kyrkan kanske skall akta sig för att slå sig för bröstet, men nog tycker jag att jag kan skönja vissa hoppfulla tecken som visar att kyrkan föregår med gott exempel många sätt i vårt land. Därför vill jag gärna stödja den och tro att kyrkans Herre trofast skall bevara dem trots alla elaka beskyllningar.
Om jag får länka till min blogg Ökenkällan så gör jag det. Den finns på följande länk:
https://rolferic.blogspot.com
För övrigt vill jag tacka för att jag för första gången får kommentera på denna blogg
Jag har grunnat på vad både Kerstin och Rolf skrivit men inte förmått mig att svara förrän nu när julledigheten kommit. Kerstin, din tanke om att vara ledare lämnar mig ingen ro. Du kanske har rätt, att jag är det, men inom kyrkan har jag alltid tillhört minoriteter. Ändå, jag vill mer se att människor tilsammans formulerar motkraft. Både jag och många har farit illa när man blivit alltför ensamma och förändring kräver alltid att människor organiserar sig, går samman.Jag inspireras av ditt hopp och fick lite av det tillbaka på senaste sommarmötet. Vill KHS vara en motkraft? Hur går vi i så fall vidare?
Ni båda, Rolf och Kerstin använder ord som apatisk och resignation när ni läst mina tankar. Det är inget jag vill stå för för, jag skrev för att jag brottas med dessa känslor. Och med en kristenhet som jag till större del oftast känner ambivalens inför. Tack för era svar, hoppas fler vill vara med och brottas. Som du skrev Rolf, ”det finns ingen anledning att vika undan”.
Det finns frågor i ditt inlägg, som är värda att uppmärksamma. Hur återfår man hoppet? En av kyrkans viktigaste uppgifter är att ingjuta hopp och livsmod. I Svenska Kyrkan vill man arbeta för människovärdet, trots kritik både inifrån och utifrån. Beslutsamhet är något helt annat än den tveksamhet som kan göra oss så ambivalenta, så som du skriver att du är. Det är inte lätt att vara beslutsam inför dem som har så tydliga svar på de frågor som både du och jag tydligen brottas med, men tillsammans kan vi bli starka. Vi måste våga bryta vår isolering och gå samman i en ödmjuk och kärleksfull anda. Jag tycker att du är mycket ärlig i din analys. Tack!
Comments are closed.